Tisdagen den 16 juni samlades en tapper skara för en utflykt till Grimskär som ligger strax utanför Kalmar slott. Utflykten inleddes med varma varmkorvar som satt fint i duggregnet tillsammans med dryck, kaffe och kaka. Församlingen kom att färdas i två etapper med turistbåten Flundran och Måns Larsson som skeppare. Under transporttiden genomfördes ett fostrande quiss. Väl framme fick Marinkamraterna en guidning av fd. stationschefen Bernt Ohlson. Återesa skedde på samma sätt fast åt andra hållet.
Grimskärs historia börjar redan på medeltiden. Då kallas den lilla ön Stegelholmen, ett namn som vittnar om en tid som avrättningsplats där brottslingar steglas, det vill säga deras kroppsdelar fästs på ett hjul eller en stolpe högt ovanför marken. Här fanns också en så kallad grima: ett grinande huvud från någon av de avrättade, på en stolpe som varnar både för revet och för vad som händer om man ägnar sig åt sjöröveri. Samtidigt som det fungerar som inseglingsmärke för de som kommer för fredlig handel. Det var också så holmen fick sitt namn: Grimskär.
Eftersom ön har en så strategisk plats pratar man redan på 1500-talet om att bygga en befästning här. Hela tjugotvå gånger hinner ön bli anfallen, utan att någon gång intas, innan man först på 1620-talet börjar bygga den fyruddiga stjärnan, som finns kvar än idag. Fyrahundra man ägnar sig åt arbetet och stenarna tas från gamla öländska borgar (detta var innan länsstyrelsen och EU…). Sedan följer tvåhundra år i krigstjänst för den lilla ön fram till dess att Kungliga Lotsverket tar över ansvaret i mitten av 1800-talet. Då byggs här både fyr och fyrbostäder, i olika former och längder. Först 1940 har Grimskär spelat ut sin roll som lotsstation.
Husen har förfallit och är borta. Men under jorden finns små rum, med tätt hopställda våningssängar samt ett litet kök med sittplats, bord och stolar. Och så längst in, en smal trappa ner till ett litet trångt rum, fullt av teknisk utrustning.
Under andra världskriget inrättades en minstation på Grimskär. Först var det en enkel historia, men under Kalla kriget år 1957 började en högteknologisk minstation byggas. Nu krävdes både teknisk kunskap och utbildning i kodsystem för att arbeta här. Det fanns flera minlinjer vid sundet, via periskop bestämde man vilka områden som skulle sprängas om de aktiverades. Från Grimskär kunde man stänga ner hela Kalmarsund, om läget blev så.
Här, på minstationen, samsades elva personer på en yta som inte var större än femtio kvadrat. Mat fanns så att det skulle räcka i trettio dagar. Soldaterna som tjänstgjorde här fick under inga omständigheter berätta för familj och vänner var de höll hus under sin tjänstgöring. Inställningsordern sa ”vi ses på tågstationen”, inget mer. Grimskär nämns inte någonstans.
Ända fram till 1988 pågick den topphemliga, underjordiska verksamheten. Först i början av 1990-talet togs minorna upp och den topphemliga och högteknologiska utrustningen ”försvann”. Nu är Grimskär en helt vanlig ö, men med en ovanlig historia.