Vid vår Kamratafton den 26 februari, hade vi nöjet att lyssna till major Roger Djupsjö från Försvarshögskolan och hans erfarenheter från Ukraina. Vi fick en bra bild av livet i Ukraina och den ukrainska kulturen

Under 2021 och inledningen av 2022, fram till en vecka före Rysslands fullskaliga invasion den 24 februari, arbetade Roger i Ukraina med att utbilda landets säkerhetsstyrkor inom ramen för Kanada-ledda Operation Unifier.  Syftet med den var då att förbereda Ukraina på att kunna öva ihop med Natoländer.

Hans roll var att lära officerare på brigadnivå och uppåt övningsplanering – hur man förbereder, genomför och utvärderar.

Med tanke på att Roger Djupsjö varit chef för övningsavdelningen på Luftvärnsregementet, genomförandechef för luftvärnet under försvarsmaktsövning Aurora 17 och central övningsplanerare på Högkvarteret inför Aurora 20 (som senare ställdes in på grund av pandemin), var hans bakgrund perfekt för uppdraget.

– Fast när risken för ett storskaligt, ryskt anfall ökade hade vi obeväpnade utbildare inget där att göra längre. Vi ville inte att den ukrainska Försvarsmakten skulle belastas med att skydda oss om de blev anfallna, säger Roger Djupsjö som förklaring till varför han lämnade landet.

Efter det har han dock fortsatt att i tjänsten besöka Ukraina många gånger – dels som en del av det svenska stödet, dels för att inhämta kunskaper som Sverige har nytta av i uppbyggnaden av den nya försvarsinriktningen.

– En hel del av de officerare jag lärde känna under Operation Unifier har tyvärr stupat, men de fem som blev mina närmaste vänner där har faktiskt klarat sig. Ett par av dem är nu placerade vid högre staber, men tre av dem har befattningar vid fronten – så dem är jag mest orolig för, säger Roger Djupsjö och berättar att han ska försöka träffa sina vänner vid sin nästa resa till Ukraina.

Roger Djupsjö pekar på att de största ukrainska förlusterna har varit bland dem som kommer från de östra områdena, som nu är ockuperade av Ryssland, men att det ändå är de som fortfarande kämpar hårdast.

– De vill återvända hem, trots att där mest nu bara återstår ruiner. De känner att det var onödigt att deras makar, bröder och söner offrade sina liv om man ger man upp de delarna nu.  

Han reflekterar en del över hur slagfältet förändrats under hans tid som officer och pekar på att 80 procent av förlusterna i Ukraina, både personellt och materiellt, har orsakats av drönare. På andra plats kommer minor och först på tredje plats riktade vapensystem.

– Nu när det är svårt att rekrytera soldater i Ukraina går det lättare ifall det handlar om drönarpiloter, eftersom överlevnadschanserna är så mycket större när man kan sitta i skydd och styra en drönare till målträff.

När jag är i Ukraina är jag i min samverkansroll med och ser till att deras utbildning på de olika vapensystemen uppdateras. Teknikutvecklingen är så snabb i kriget att taktiken och användandet måste hänga med, säger Roger Djupsjö och tillägger:

– Samtidigt tar jag med mig ukrainarnas erfarenheter av kriget hem. Sverige har mycket att lära av deras förmåga att få ett samhälle att fungera i flera år av krig.

I ett svagt ögonblick lovade jag mina vänner i Ukraina att jag inte ska gå i pension förrän de uppnått en rättvis fred. Det löftet kan jag inte svika.

Roger fick en rungande applåd för sitt föredrag och sitt stora engagemang för Ukraina.